Annelie Kollett
Igår var turen äntligen kommen till oss på ambassaden att bli vaccinerade mot svininfluensan. Jag har fortfarande lite svårt med det där namnet - svininfluensan. Som om det inte räcker med att man antagligen blir skitdålig om man får det, man ska även få en diagnos som heter något med svin i. Fågelinfluensan kan jag ta, fåglar är ett ok djur att bli förknippad med, men gris! Kunde de inte döpt den till något snyggt eller lite coolt istället så att man utan att skämma ögonen ur sig faktskt kan säga vad som är fel på en om man blir sjuk. Jaja, förhoppningsvis så slipper jag ju oroa mig över det här nu med tanke på att jag har fått min spruta.
Klockan 14.30 igår var det uppställning utanför ambassaden för avresa mot hälsokliniken där vaccineringen skulle äga rum. Vi packade in oss i tre bilar och sen bar det av ut i Skopjetrafiken. Att köra bil här är milt uttryckt en utmaning och att dessutom försöka följa efter någon annan utan att i förväg veta vart färden ska sluta är om möjligt en ännbu större bedrift. Efter mycket slalom, tutande och säkert någon trafikföreseelse kom vi till slut fram till kliniken. Huset såg ut ungefär som ett stort, gammalt hyreshus och jag föreställde mig att det antagligen fanns fler svinbaciller där inne än utanför byggnaden.
Efter att ha samlat mod följde jag med de andra upp till tredje våningen och in i något som såg ut som ett kombinerat kontor och väntrum. De madrasserade dörrarana skrämde mig en aning och jag undrade i mitt stilla sinne om någon skulle höra oss skrika där innefrån. En doktor och två sköterskor (varav en påminde läskigt mycket om lärarinnan i Simpson) kom in och berättade på makedoniska och knagglig engelska att vaccinet behövde värmas upp till rumstemperatur och att det skulle ta ca 10 minuter. under tiden vi väntade blev vi som inte hade våre gula vaccinationskort med oss ombedda att lämna ifrån oss id-kort så att sköterskorna kunde skriva ett intyg till oss.
När väl vaccinet var klart gick det fort. Först fick tjejerna följa med doktorn in i ett angränsande rum för att få varsitt stick och efter det var det killarnas tur. När alla var vaccinerade var det dags att dela ut intygen och ge tillbaka id-korten. En uppgift som visade sig vara krångligare än vad man först skulle kunna tro. Ella hade döpts om till Ella Sjedin (ska vara Sjödin) och min handledare och hans fru hade ofrivilligt fått en ny familjemedlem - Annelie Kollett. Efter lite trixande kom vi tillslut därifrån med varsitt intyg med våra namn och en ömmande arm.
Jag har hört att vissa har blivit dåliga av vaccinet men än så länge känner jag ingenting. Håll tummarna att det förblir så!
Klockan 14.30 igår var det uppställning utanför ambassaden för avresa mot hälsokliniken där vaccineringen skulle äga rum. Vi packade in oss i tre bilar och sen bar det av ut i Skopjetrafiken. Att köra bil här är milt uttryckt en utmaning och att dessutom försöka följa efter någon annan utan att i förväg veta vart färden ska sluta är om möjligt en ännbu större bedrift. Efter mycket slalom, tutande och säkert någon trafikföreseelse kom vi till slut fram till kliniken. Huset såg ut ungefär som ett stort, gammalt hyreshus och jag föreställde mig att det antagligen fanns fler svinbaciller där inne än utanför byggnaden.
Efter att ha samlat mod följde jag med de andra upp till tredje våningen och in i något som såg ut som ett kombinerat kontor och väntrum. De madrasserade dörrarana skrämde mig en aning och jag undrade i mitt stilla sinne om någon skulle höra oss skrika där innefrån. En doktor och två sköterskor (varav en påminde läskigt mycket om lärarinnan i Simpson) kom in och berättade på makedoniska och knagglig engelska att vaccinet behövde värmas upp till rumstemperatur och att det skulle ta ca 10 minuter. under tiden vi väntade blev vi som inte hade våre gula vaccinationskort med oss ombedda att lämna ifrån oss id-kort så att sköterskorna kunde skriva ett intyg till oss.
När väl vaccinet var klart gick det fort. Först fick tjejerna följa med doktorn in i ett angränsande rum för att få varsitt stick och efter det var det killarnas tur. När alla var vaccinerade var det dags att dela ut intygen och ge tillbaka id-korten. En uppgift som visade sig vara krångligare än vad man först skulle kunna tro. Ella hade döpts om till Ella Sjedin (ska vara Sjödin) och min handledare och hans fru hade ofrivilligt fått en ny familjemedlem - Annelie Kollett. Efter lite trixande kom vi tillslut därifrån med varsitt intyg med våra namn och en ömmande arm.
Jag har hört att vissa har blivit dåliga av vaccinet men än så länge känner jag ingenting. Håll tummarna att det förblir så!
Kommentarer
Trackback
